Affrodite Girl (Affo)                                         
                                           *22 Februari 1999-27 September 2011✞

Du min finaste och älskade hund Affo, du lämnade oss igår så plöttsligt att jag inte hann vara redo för att vara utan dig. Så glad att jag gjorde det jag gjorde för dig på morgonen. Du va en springande sålstråle och en vandrande ängel utan vingar på jorden. Min kärlek för dig är så stor att jag inte kan beskriva den.. hoppas och önskar att du har det bra där du är nu och att du kan vara med oss och se hur mycket plats du tagit/tar i våra liv och hjärtan. En underbar hund som man alltid kommer att minnas! Aldrig att jag kommer kunna ersätta dig med någon annan..aldrig. Du fanns alla gånger jag inte hade någon att vända mig till, du behövde inte säga något, du sa allt med din blick och för mig var du som en syster. Alla de gånger du tröstade mig va det som vi förde ett långt samtal...du är så speciell. Vet att du föralltid kommer vara borta ändå när jag går innanför dörren säger jag "Hej Affo gumman, hur är det?! älskar dig" och lotsas pussa dig på huvet som jag alltid gjort. Idag klappade jag till och med på benet efter dig när jag gick ut för att hämta moppen. Vi båda är mörkrädda (a) så tog alltid med dig ut för att ställa in moppen sena kvällar...hihi och så tittade du alltid på mig och sa med dina ögon "stannar du?" och jag bara nickar, står kvar och säger "spring och kissa".. och då gjorde du det <3 sen sprang vi så fort vi kunde till dörren för att vi va så rädda x) vi brukade alltid tävla vem som kom först.. hihi. Så mycket vi delade och förstått varandra kan jag inte förstå att du är en hund. Låter kanske hårt men menar att för mig var du en människa, en syster som jag inte trodde kunde försvinna. Vill krama om dig nu och trolla så du kunde leva till den dagen jag kommer försvinna också. Det är så sorligt, varför kan inte du också få leva länge, varför kan bara pudlar leva i 12-13 år?. Måste ändå vara väldigt väldigt tacksam, för det är inte ofta pudlar lever längre än 11 år...så tack! Du är en översnäll, mesig, smart och en riktigt kämpe. Ser upp till dig så mycket. Säger som min lillasyster Karolina sa igår "nu är iallafall inte morfar ensam i himlen längre"... så förnuftigt och gulligt. Får så dåligt samvete att de sista dagarna när du börjat må dåligt...har jag inte varit hemma. Har ju vetat och förstått men inte velat tro det. Förlåt, men har bara varit rädd och är de fortfarande. Det jag gjorde för dig igår morse tror jag att du uppskattad, det var liksom det du väntat på, så att du sen kunde slappna av och visa mamma din blick som sa "gör något nu förfan, jag har orkar inte jag har så ont". Men ville vara redo. Ville krama dig en sista gång och säga "nu kommer det bli bra gumman, vi älskar dig och vi kommer aldrig ersätta dig". Du ligger nu begravd på tomten och jag gör redan släng pussar dit aoutomatiskt. Du kommer aldrig försvinna ur mitt minne, jag kommer alltid stå i skuld till dig och jag kommer alltid älska dig som min syster. Förstår inte att du inte ligger i hallen där du brukar...ska verkligen försöka tänka på hur du varje gång brukade puffade till mig i sidan med ditt huvud och ge mig blicken som sa "äeh, du klarar det här" <3 Åååh vad jag saknar dig min sötnos :) allt du sa till mig fast på andra sätt som ingen annan förstog...som bara vi förstog. Har faktiskt inte sagt det till någon förut, eftersom många tror säkert jag är dum i huvet som tror att en hund kan förstå osv. men, de va så och Affo är mer än en hund...hon förstår så mycket mer än vad en människa skulle kunna göra. Skriver som om du fortfarande lever och det gör du fortfarande för mig, bara att jag inte kan se, höra eller röra dig. Hoppas du har det bra, att du vet att jag älskar dig, att vi kommer mötas igen, att du tänker på mig, att du kan springa här på tomten osynlig och omörkrädd :) <3 så älskade syster Affo, jag älskar dig och för mig finns du alltid kvar <3 Sovgott, jag hoppas du sover här i min säng fast än jag inte ser dig, puss <3 gumman <3

har så mycket som jag vill skriva men kan inte skriva det i ord. låt mig växa och inse att jag är värd så mycket mer än vad jag tillåter. vill lära mig hur man är snäll mot sig själv, för det har jag glömt bort. om jag tar mig ifrån hörnet jag trycker in mig i, kanske, bara kanske jag skulle kunna våga mer. ta åt mig av fina ord och gå ut med hög haka och vara bekväm i att vara jag. höj mitt självförtroende, för det har varit borta länge nu.

Du spottar mig i ansiktet varje morgon, varje kväll. Vill bara att du ska vara stolt över mig, för vet du, jag saknar hur du kunde få mig att respektera dig som den du är. Ska jag bara få din kärlek när jag säger saker som jag VET att du vill höra? endast då blir du glad. Kan du inte bara acceptera att alla FAKTISKT inte tycker som du, att alla har olika mål i livet, att alla är olika, att alla kan göra/ha fel, att alla inte är som du. Så trött på mig själv att jag låter dig göra såhär mot mig. Mitt psykiska självförtoende sjunker så mycket... FATTAR DU INTE DET. Alla elaka saker du sagt och säger i mitt ansikte kommer aldrig försvinna, det är sår som ALDRIG läker, någonsin. Tårar har du väl aldrig förstått dig på?. Kan gråta i evigheter för att du inte förstår att det är inte jag som är felet, utan du. Alla människor du trycker ner som inget gjort, borde bara ge dig en fet käftsmäll.
 "Ställ oss på en våg och du flyger snart ibland stjärnor. Jag bär tyngden utav rymden, ändå finns du i mitt hjärta. Ta mitt skimmer för jag brinner. Du är blott en Blek lanterna, jag har gjort det här så länge jag kan lika väl fortsätta."
Får bara hoppas att du en dag inser saker jag insett för länge sen. Har kommit så mycket längre än dig.